Min medelålders kissemiss Morris. Ja, jag vet inte hur gammal han faktiskt är... Han har bott hos oss i nästan 8 år och kom från katthemmet här i stan, har sett det mesta och fångat ett oändligt antal sork och mus. En och annan "pipis" har också följt med i dieten.u Det går inte att hindra en frigående kisse att låta bli fågel hur gärna jag än skulle vilja.
Vi har haft fyra katter innan Morris! Eller egentligen, vårt första fick efter några sällskap av en katthona. När han var död fick hon sällskap av en kattungekille som var mer vild än tam. Honom gav vi bort för vår gamla katthona visade så tydligt att hon höll på att tyna bort av vantrivsel.
Lilla "snorpan" som vi kallade henne bodde med ute på landet i vårt inköpta hu usuy. Det var så roligt att se henne inspekterandes "sina" nya marker. Släppte man ut henne på morgonen gick hon runt bilen ett varv, fortsatte runt huset ett varv och sså in igen.
Hon fick exakt ett år med oss i den nya bostaden och dog 14 dagar före sin nittone födelsedag. Jag sörjde henne. Hon var mysig och pratsam. Sista året hade hon dck mycket problem med tänderna och njurarna.
De nästkommande 7-8 månaderna saknade jag katt så fruktansvärt. Ingen att "prata" med, ingen att kela med, bara ökentomt i huset. Det var som livet självt försvunnit!
Så kom vi hem en sen kväll och upptäcker att en mus förirrat sig in. Och dagen efter var vi raka vägen in till katthemmet och bestämde oss för Roger Moore och Alan Ladd, två fina kattkillar som haft ett otrevligtliv i en husvagn hos ett psykfall.
Att skaffa två katter från ett katthem är kanske inte alltid det enklaste. Det blev Morris och Aslan av de här två kattkillarna.
De trivdes ch visade det tydligt. Aslan kunde springa 150 m från grannen, hoppande av glädje och högljutt jamande. Väl framme hos oss hoppade han högt och stängade våra händer.
Morris kanske inte visade riktigt detsamma i form av glädje, men han var också jätteglad. Sa vi åt honom att gå och leta reda påAslnany så gjorde han det och de återkom sida vid sida. Aslan lullade gärna omkring som tjuren Ferdinand på sina egna vägar, medan Morris tydligt visade vartåt han gick,
Inne var de väl inte direkt vänner. Åtskilliga gånger jagade Aslan fräsande in Morris under ett skåp där han skrek av rädsla över den stora, tunga, kolossen som kom flygande.
Aslan gick en jobbig död till mötes alldeles för tidigt. Vi körde honom till Ultuna i Uppsala. De öppnade honom och konstaterade att han hade cancer i magen... Han insjuknade på måndagen och på onsdagen var han död.
Vi trodde att Morris skulle sakna Aslan, men inte en enda sekund att han visat något sådant. Tillfredsställelsen över att han var ensam katt var bara total.
Och så har det varit sedan dess.
Morris älskar livet och jag älskar honom.
Ibland är det nästan märkligt hur mycket man kan älska ett djur så mycket. Men han är allting som man bara kan önska av mänsklig kärlek.
Det finns nog bara en sak som jag känner betyder mer än katten och det är maken och Jesus!
