En synnerligen trevlig söndagseftermiddag

Några mil hemifrån - i Västmanland - bor en av mina goda vänner. En kompis som hängt med i 40 år.

Vi var hembjudna till personen igår. Och det blev en alldeles underbar söndagsutflykt.

Efter tre l å n g a veckor med alldeles för mycket värme, alldeles för lite regn och alldeles för många elaka skogsbränder lugnade vädret ner sig och det blev drägligt svenskt sommarväder igen.

Jag erkänner - min hjärna går upp i rök över 27 graders värme. Jag kan inte tänka och synapserna i centrala nervsystemet hittar inte varandra utan missar kopplingarna grovt. Det blir svårt att hitta ord och hela meningar som annars skulle kunna vara rätt genomtänkta resulterar i halva, ofullständiga skapelser. 

Jag tappar dessutom lusten till det mesta och blir klart deprimerad av för mycket värme. Kort sagt - jag vill gå i ide tills "anfallet går över".

För mig är det lättare att skydda mig för låggradig kyla än för höggradig värme. Man kan alltid sätta på sig en kofta extra, ett par strumpor till eller uppsöka ett varmt bad i badkar.

När det dessutom inte regnat sedan midsommar (6 långa veckor) får jag total torka. Jag fungerar inte!

I mitt tycke har den här sommaren 2018 varit en av de vidrigaste jag upplevt!

Vi började gårdagen med en stilla fika ute. Den hembakade sockerkakan och kaffet smakade gudomligt och vi njöt i den sköna temperaturen.

Vi hade väl suttit där någon dryg timma då molnen började torna upp sig. Det utmärkta statliga väderinstitutet i Norrköping hade visat i sina prognoser att det nog skulle kunna komma lite regn och möjligen åska.

Efter ytterligare tio minuter kände vi att det nog var på gång så vi flyttade in kaffet och oss själva på den inbyggda verandan.

Fönstret stod öppet på ena sidan och dörren på den andra. Och på plåttaket ovanpå verandan började det "plonka". Människor brukar prata om att det är som om att "dra ur proppen" och allting kommer på en gång.

Och detta var verkligen ingen underdrift för det som hände.

För det var plötsligt som om någon dragit ur proppen. Som om någon hällt en våldsamt stor skål med vatten rakt på taket. Vi satt ju egentligen inomhus, men ändå "ute" och samtliga rutor sköljdes av i skyfallet.

Tre åskknallar inom loppet av 7 minuter - kraftfulla sådana! Och hällande ösregn!

Så var det borta, slut och solen sken igen från den klarblå himlen, lite ulliga moln och jättefriskt i luften - fullständigt underbart!

Samma scenario utspelade sig någon timme senare och då försvann strömmen också - visserligen bara i 20 sekunder, men ändå.

För tredje gången samma eftermiddag dundrade åskan in, men den här gången kom inte någon snabb skur. Denna gång regnade det i säkert 40 minuter. Ett hemtrevligt "plonkande" på taket, vi skrattade och pratade och det var så mysigt att sitta därinne under plåttaket, läppja på en överbliven kopp kaffe och samtala om gamla minnen. Och som det regnade. 

Även om ingen annan i sällskapet tackade Gud för regnet, åskan och för myset denna eftermiddag så kände jag att jag gjorde det. För mig blev det en av de trevligaste upplevelserna i livet. Självklart var det ju inte bara åskan och regnet som gjorde det utan lika mycket vi fyra kompisar som känner varandra väl, kan prata om allt och som trivs så otroligt bra ihop trots våra ganska brokiga, icke enhetliga bakgrunder.

Och för mig blev detta en njutningens eftermiddag. Avspänt, mysigt, inget upphausat, inget påklistrat - allt till regnets och åskans fantastiska symfoni.

Tack gode Gud för sådana tillfällen!

Ålands hav

När himlen möter havet...

Avskalad bild, ett fåtal färgnyanser.

Ett stycke vattenmassa som skiljer Sverige från Åland.

Älskar att sitta och drömma mig bort i den blå massan, se vågskvalpet, höra vågbruset, klucket...

Vad finns det på andra sidan horisontlinjen?

Bara koppla av och ner...

När jag var liten tyckte jag havet var otäckt. 

Det fanns inget att fästa blickarna på längst bort.

Nu är en fri horisontlinje det bästa jag vet. 

Det finns inget som "tar emot".

De öppna ytorna gör mig lugn, medan "instängdheten" i en skog inte är så rolig. Även om skogen med all sin doft är fascinerande. 

Jag bor på en åker med fri sikt runt omkring mig.

Det är underbart!

Jag vill se l å n g t...!

De gråblå färgerna i havet...

Förnimmelserna av havsdoft...

Känslan av vatten...

Kanske därför jag mår så otroligt dåligt i dessa tider av torka.

Stänger av, vill vända mig på andra sidan och sova tills denna torka är över. 

Vänta på att "anfallet" går över.

Andra går i ide på vintern - jag gör det på sommaren.

Jag älskar regn, grådagar, känslan av droppande väta...

Och åskan... Den inger en viss respekt, men att höra, erfara och se hur de fräsande blixtarna kan rensa luften från en massa varmt dammigt "krafs" som nästan kväver är så fantastisk.

Vatten, väta och regn!!! Älskar det!

Regn, tack!

Vill ha regn, mulet väder och få slut på skogsbrandsrisken.

Jag fungerar inte ordentligt i den här väderleken. Det blir tilt i huvudet på mig, jag vet inte vad jag ska göra och absolut inte en enda tanke blir till något vettigt. Känner irritationen växer i mig och...

Det känns som om jag ställer hela livet på paus.

Ja, så känns det - hela livet ställs på paus. Jag inväntar sekunden då regnet kommer, sätter igång och svalkar hela jorden.

För det här är så hemskt att det bara inte borde få fortgå.

Knastertorrt, dammigt och gulbrungrå björkar - den 6:e juli!

Att sätta livet på paus innebär för mig att jag endast klarar ett fåtal saker. 

Jag går till kranen och spolar upp kallt vatten för att dricka,

Jag sätter mig i min TV-fåtölj och slötittar på något gammalt avsnitt av Morden i Midsomer och kammar katten så att han ska slippa fästingarna.

Bryr mig inte om mat, hushållsgöromål eller något annat som måste ske. Orkar inte tänka tanken.

Jag hatar det här!

SMHI hade från början utlovat stora regnmängder i morgon, men prognosen är ändrad så nu blir det väl på sin högsta höjd mulet. Enligt "vädergubbarna" ska det komma en regnportion på tisdag. Det är då jag tänker "tillåt mig småle". Kommer inte en gnutta här. Södra norrlands inland kanske, men inte här. Å andra sidan behöver de också regn så varsågod!

Undrar hur Elia kände sig däruppe på Karmel då han blev tillsagd att be om att det inte skulle regna. Tre och ett halvt år senare sa Gud åt honom att be om regn och det kom! Skulle vilja kunna det som Elia kunde. Be om regn och det kommer!

Jag har bett Gud om regn sedan jag var i Norge i början på maj i år.

Det kom 22 mm i juni... Här betyder det hela junis nederbörd på två dygn... Problemet är väl att de 22 mm skulle täcka att det inte kom en droppe efter 15 april, inget i snustorra, ökenvarma maj men en liten skvätt i juni.

Jag verkligen grundligt hatar detta.

Och tycker synd om lantbrukarna, om dem som behöver nödslakta djur, om dem som inte får tag i foder till hästar etc. Jättetrist att spannmål, foder och det som borde växa inte gör det för att torkan tar det.

Fortsätter pausa livet. 

Jag vill ha regn - nu! En månad minst, lätt strilande, ibland bara så fuktigt att det inte är regn utan "dugg"... 

Bryr mig inte så mycket om åskväder och blixtar hit och dit. Nu är det regn jag vill ha. Och naturen, djuren, växtligheten... 

REGN!

Österby brygga

Fick plötsligt bara för mig att jag skulle ta omvägen runt Österby.

Ja, så himla mycket omväg var det egentligen inte, bara 6 km extra. 

Fredag eftermiddag runt halvtvå och rätt mulet ute när jag svängde in på den lilla avtagsvägen ner mot byggan. Två boningshus på höger sida och tre längst nere vid sjökanten ast på vänster sida.

Ett av dem hade vi varit och tittat lite på 12 år tidigare då det var ute till försäljning, men sjönära hus är sällan billiga. Och detta lilla hus hade vare sig vatten eller avlopp, var omodernt och behövde rustas rejält innan vi hade kunnat bebo det, men vackert låg det. 

Och vi fastnade så rejält för vårt nuvarande lilla hus så vi var glada och tacksamma för att det inte blev vid bryggan.

Parkerade på höger sida intill den gamla sjöbodslängan. Öppnade bilrutan i dörren och bara kopplade av. Hussvalorna flög runt i vassen. Mästare på att inte krocka med något och jag beundrade deras luftsaltomortaler, vändningar och snabbhet genom luften. De går nästan inte att följa med blicken när de kastar sig härs och tvärs genom luften. Inte stilla en sekund. 

Min förflugna tanke var väl att nån av dem kunde ha satt sig ner en halv sekund så jag kunde ha hunnit att konstatera huruvida det var hus- eller ladusvala. Men den vänligheten visade ingen av dem. Suck!

Plötsligt såg jag något annat i höger ögonvrå!

Åh, häger, tänkte jag.

Den landade ett 50-tal meter bort vid en plats som såg ut att kunna vara en boplats. Dock tyckte jag nog att den såg lite för stor ut för att vara en häger, och inte hade den krökt hals då den landade heller. 

Så blev det tyst igen ända till svalorna började sitt nya födosök runt vassruggarna.

Jag tänkte bara på ingenting och lät axlarna sjunka till en mer vilsam nivå än de haft den senaste veckan. Och det var väldigt vilsamt att sitta där i bilen, lyssna till svalorna, vågskvalpet och låta friden sätta sig i magen.

Tills friden plötsligt bröts av två röster. Jag såg hur två män kom gående genom vassen åt det håll där den stora fågeln landat en stund tidigare. De gick mot en båt som syntes guppa runt lite förtöjd vid en mer eller mindre osynlig brygga på min högra sida. Jag förstod ju att de såg mig och min röda bil, men vi struntade liksom i varandra och de fortsatte med sitt.

Jag satt och tittade åt deras håll, såg hur de la saker i båten och precis som de var på väg att lossa båten från bryggan reser sig en fågel upp ur all vassen en bit längre bort. Den tar två stycken vingslag och lyfter med ett högt trumpetande upp mot himlen.

Det var en trana!

Ögongodis!

Storslaget seglade den ut över sjöns yta. 

Slet åt mig väskan och rotade efter mobilen för att få till bildbevis, men det gick inte tillräckligt snabbt. Längtade plötsligt hem till min stora kamera med teleobjektiv och allt för det var en mäktig syn att kunna fått föreviga.

Men tranan brydde sig ju inte utan seglade över det lilla sundet och landade 300 meter längre bort på Bryggholmen. Den försvann snabbt, men så ståtlig den var!

Vände bilen och åkte hem lite lagom irriterad, och sitter nu, denna sena kvällstimme och längtar tillbaka ner till Österby brygga.

Gott Nytt Välsignat 2018

Jag tänkte välja att kliva in i det nya, fräscha, friska, olevda 2018 med glädje, tro och hopp inför framtiden.

Jag är annars ingen jättepositiv människa. Snarare analyserande, kritiserande med en stor portion av tvivel. Men jag satt på församlingens gudstjänst denna dag och "kände" plötsligt en positiv känsla av glädje!

Tänker inte göra någon lång essä över det bedrövliga 2017. Utom just att året var förfärligt. Alla förskräckliga, deprimerande upplevelser, all skräck, alla negativa,  neddragande händelser som skulle kunna få vem som helst att gråtande falla ihop i en liten otröstlig hög i ett hörn och aldrig resa på sig igen.

Men av någon anledning så fanns Gud i alltihop, lät mig genomlida detsamma och jag fick nåd att resa på mig i slutänden av året. Lite friare, lite starkare och lite bättre som människa (kanske)... Fast jag väljer nog hellre att kalla det Guds nåd...

Jag "såg" Jesus idag på gudstjänsten - kommande som den glädjebudbärare Han är. Exakt ordet glädjebudbärare används i Jesaja boks 52:a kapitel och jag tycker det är så häftigt att se Herren som en sådan. Med den långa kaftanliknande skjortan lite lagom nonchalant svängande runt benen. Skorna beklädda med enkla sandaler på solbrända fötter. Långa, spänstiga steg över stock och sten kommer Jesus över en liten soldränkt begsrygg ner till oss människor som lever i skuggan av åsen. Han kommer i motljus i kvällssolens sista strålar men det finns inga tvivel om att det är Jesus som kommer gående.
Oh, vad jag älskar min Herre i detta ögonblick.
Han kommer för att förlösa tro, glädje, frid, nåd och kärlek i oss som lever i "dödsskuggans dal". Han kommer och hela livet får plötsigt en ny och ljus gestalt!

Ja, jag vet... En hel del problem finns kvar! Så är det! Bara att konstatera. Situationer som föder skräck, depression, ångest och avsky för att de är jobbiga, komplicerade och för att jag plötsligt måste vara den trygga i sammanhanget! Och det är jag inte för fem öre. Vill helst gå och gömma mig. Bli utsatt i skogen för att få vara ifred. Jag har inte valt mitt liv så som jag blivit inkastad i det.

Men, jag väljer att gå in i 2018 med tro på att det är en glädjebudbärare som möter mig. Välkomnar mig in i glädjen och nåden. Min Herre och Skapare som älskar mig så mycket att det saknas superlativ för att beskriva. Min Jesus som inte kräver att jag ska göra en massa saker för att rättfärdiga mig för Han har redan gjort det genom möjligheten att välja frälsning. HAN min Kung och min Fader!
Han kommer för att ge mig ett Nådens År, ett år där också mina medmänniskor får möta Honom!

Och det är så fantastiskt!