Österby brygga

Fick plötsligt bara för mig att jag skulle ta omvägen runt Österby.

Ja, så himla mycket omväg var det egentligen inte, bara 6 km extra. 

Fredag eftermiddag runt halvtvå och rätt mulet ute när jag svängde in på den lilla avtagsvägen ner mot byggan. Två boningshus på höger sida och tre längst nere vid sjökanten ast på vänster sida.

Ett av dem hade vi varit och tittat lite på 12 år tidigare då det var ute till försäljning, men sjönära hus är sällan billiga. Och detta lilla hus hade vare sig vatten eller avlopp, var omodernt och behövde rustas rejält innan vi hade kunnat bebo det, men vackert låg det. 

Och vi fastnade så rejält för vårt nuvarande lilla hus så vi var glada och tacksamma för att det inte blev vid bryggan.

Parkerade på höger sida intill den gamla sjöbodslängan. Öppnade bilrutan i dörren och bara kopplade av. Hussvalorna flög runt i vassen. Mästare på att inte krocka med något och jag beundrade deras luftsaltomortaler, vändningar och snabbhet genom luften. De går nästan inte att följa med blicken när de kastar sig härs och tvärs genom luften. Inte stilla en sekund. 

Min förflugna tanke var väl att nån av dem kunde ha satt sig ner en halv sekund så jag kunde ha hunnit att konstatera huruvida det var hus- eller ladusvala. Men den vänligheten visade ingen av dem. Suck!

Plötsligt såg jag något annat i höger ögonvrå!

Åh, häger, tänkte jag.

Den landade ett 50-tal meter bort vid en plats som såg ut att kunna vara en boplats. Dock tyckte jag nog att den såg lite för stor ut för att vara en häger, och inte hade den krökt hals då den landade heller. 

Så blev det tyst igen ända till svalorna började sitt nya födosök runt vassruggarna.

Jag tänkte bara på ingenting och lät axlarna sjunka till en mer vilsam nivå än de haft den senaste veckan. Och det var väldigt vilsamt att sitta där i bilen, lyssna till svalorna, vågskvalpet och låta friden sätta sig i magen.

Tills friden plötsligt bröts av två röster. Jag såg hur två män kom gående genom vassen åt det håll där den stora fågeln landat en stund tidigare. De gick mot en båt som syntes guppa runt lite förtöjd vid en mer eller mindre osynlig brygga på min högra sida. Jag förstod ju att de såg mig och min röda bil, men vi struntade liksom i varandra och de fortsatte med sitt.

Jag satt och tittade åt deras håll, såg hur de la saker i båten och precis som de var på väg att lossa båten från bryggan reser sig en fågel upp ur all vassen en bit längre bort. Den tar två stycken vingslag och lyfter med ett högt trumpetande upp mot himlen.

Det var en trana!

Ögongodis!

Storslaget seglade den ut över sjöns yta. 

Slet åt mig väskan och rotade efter mobilen för att få till bildbevis, men det gick inte tillräckligt snabbt. Längtade plötsligt hem till min stora kamera med teleobjektiv och allt för det var en mäktig syn att kunna fått föreviga.

Men tranan brydde sig ju inte utan seglade över det lilla sundet och landade 300 meter längre bort på Bryggholmen. Den försvann snabbt, men så ståtlig den var!

Vände bilen och åkte hem lite lagom irriterad, och sitter nu, denna sena kvällstimme och längtar tillbaka ner till Österby brygga.