En tid av växt

Ser ut på åkrarna runt mitt hus och undrar stillsamt vad lantbrukaren valt att sätta där i år.
Kom på det igår kväll - det är korn... Ser solen lysa på de långa extra "morrhåren" i kornet och tänker på hur olika t o m sädesslagen är. Havre med sina "vippor", vetet är helt naket. Korn och råg med olika långa "morrhår"... Och mitt i alltihop ser jag en stor, fin prästkrage som vänt sig mot solens skinande strålar.

Det är en tid av växt!

På en sommar så ska kornet ha hunnit växa till skörd - den har bara sommaren på sig!
Nästan så att den stressas att växa med gödningsmedel och mer gödning.

Det är tid för växt även för mig.
Bara det att jag inte stressas till växt av något annat ämne. Men jag får stilla växa inombords i eftertanke och fundering. Jag lär mig saker, tar in och tänker efter.
Kornet på åkern planterades alldeles i början på maj. Det har nu - efter 7 veckor blivit så hög att man kan studera det och ganska klart säga att det är korn.

Vad jag blir när jag är klar vet jag inte själv! Men jag vet att jag förändras, tar in, slänger ut och behåller en del av kunskaperna som kommer till mig.
Just nu är det en tid av växt, så småningom kommer en annan tid - kanske av skörd, men det är något annat!

Det gör lite ont att växa - fast smärtan är inget mot njutningen att faktiskt göra det... "Varför gör det ont när knoppar brister" var det väl Karin Boye som skrev...
Det går inte över en natt, inte över en dag heller och för att få ett kraftfullt och välvuxet sädesslag så behöver det få lugn och ro.
Det behöver du och jag också för att växa och förändras. Läkande, helande och förändring kommer genom stillhet och möjlighet att vila.
Vissa människor förändras aldrig eller ytterst lite - kan det vara för att de stressar och aldrig har tid för återhämtning? Jag vet inte, men det är en av de lärdomar som jag inhämtat under mitt hittillsvarande liv.
Ständig stress, ständigt kontrollbehov, svårigheter att släppa taget om saker och ting, alltid vara på språng ger ingen god avkastning. Det ger missväxt eller ingen växt alls!

Nej, stillheten och återhämtningen behövs!
Det är förunderligt skönt att få titta ut på naturen. En grangren som rör sig i vinden. Småfåglarna som flyger mellan grenarna ilsket "tjirpande" åt katten och för att varna omgivningen. En blomma som i all sin skönhet utvecklas till ett under av perfektion. Inget som stressar den. Ingen går och drar i knoppen för att skynda på...

Nä, den växer i sin takt!
Man kan inte stressa fram växt - hur mycket man än vill.
Men i återhämtningstid växer den till! Liksom du och jag!

Waal

Nederländerna...

Inget pangfoto eller något annat slående på något sätt...

Vi hade betraktat kartan över Holland i flera timmar och försökt att hitta en väg så att vi kunde komma ner till flodarmen. Liksom Sverige är Holland fyllt av motorvägar, påfarter, avfarter och det är inte världens lättaste göra att leta sig ner till mindre vägar. För att komma ner till en liten väg som gick på höjden över flodbanken så hade vi haft att göra en stund.

Men plötsligt stod vi där!

Waal rinner från tyska gränsen genom Holland för att slutligen mynna ut i Nordsjön strax söder om Rotterdam. I Tyskland heter floden Rhen.

Jag blir så lugn i själen då jag får stå och titta ut över panoraman. Hela den långa flodarmen med alla pråmar som åkte mellan Tyskland och Nederländerna...

Solen stod högt på himlen, det var lagom varmt och jag njöt av utsikten, det storslagna, fåren som gick på bankens sidor. Korna drack av flodvattnet - som väl inte var jätterent - och två stycken canadagäss solade sig längst ner mot vattenlinjen. 

Hade gärna varit där alldeles mol allena så jag kunnat njuta i flera timmar av det magnifikt vackra landskapet och panoramat. 

Min 55:e födelsedag kunde inte ha varit mer underbar.

Jag tackar Gud för att jag har fått dessa bilder av platser som varit så fantastiska. Och jag är nog definitivt mer än bergsmänniska än en dalmänniska. Jag får "lite" spader när jag blir nerpetad i ett bottenlöst hål och inte kan se saker och ting. Kanske inte så lite spader faktiskt. Hamnade under sistlidna sommar i en situation som höll på att ta knäcken på mig fullständigt. Då kunde jag inte ens ta fram bilden på Waal ifrån mitt minne och glädjas åt att kanske vara ute ur situationen snart... Ångesten och paniken fick halsen att snöras åt och jag kände mig verkligt ofri.

Familjens kisseMorris är en katt som drar snabbare än en avlöning om han är på väg att fastna någonstans antingen det är någons famn eller på annat sätt. Jag antar att han har blivit fångad och fasthållen någon gång under sina mindre lyckliga första månader som kattunge.

Mig veterligen har jag aldrig blivit fasthållen, fångad i någon situation eller på annat sätt råkat ut för det. Men inom mig bär jag en skräck för att fastna i en situation, relation, händelse där det hotar och tenderar att inte släppa sitt grepp. Torgskräck vet jag inte vad det är, men blir jag instängd och möter det klaustrofobiska i mig - då järnvägar... Och paniken späds på när jag inser att det har hänt!

Men där uppe på Waals flodbank var jag fri. Inga sorger, besvär och bekymmer!

Inget som höll mig fast!

Inga murar, väggar eller vallar.

Hög, klar luft med space runt omkring mig!

Päronet

En av de allra mest fantastiska dagarna i mitt liv satt vi på baksidan av "Slottskullen" - långt borta från turistströmmarna i hetluften. Vi mumsade på varsitt läskande päron i hettan och hade den mest slående utsikt man bara kunde ha...

Nedanför stenmuren hördes avlägset brus från bilar, bussar och tunga transporter, en och annan gnisslande spårvagn. Men det var rätt avlägsna ljud från gatan som låg ganska långt nedanför muren. Bilden ger ingen direkt rättvisa till att vägen gick där nere, men så var det.

Och varför var det då en sådan fantastiskt härlig otrolig dag?

Ja... För det första var det min 44:e födelsedag. I sig inget märkligt, men det var det. Jag var i Budapest - Ungerns huvudstad, jag var på upptäckarhumör, det var varmt och soligt och jag njöt.

I sig inget som helst konstiga saker eller ens särskilt remarkabla eller iögonenfallande eller märkvärdiga.

Kanske mest slående var det att jag just där och just då kände mig så fri, glad, lycklig, kär och tillfreds att jag fortfarande - denna snökalla, grå, tråkiga decembereftermiddag 14 och ett halvt år senare - kan komma ihåg hur stort det var att få vara i Budapest på resa med min älskade make och hur stormande vacker utsikten där uppe på "baksidan av Slottskullen" och hur gott päronet smakade.

Vi hade varit utomlands innan om man nu räknar Norge till utomlands. Plus att vi bilat några mil i Finland, från Övertorneå till Haparanda. Det var ju exotiskt i sig, men ändå! Dock var detta vår första riktiga utomlandsresa ihop. Och Budapest var slående vackert. Skulle kunna tänka mig att åka dit igen. En dag hade vi hyrt bil och tog oss ner till Tihany, färjade över Balatonsjön och fick på så sätt se lite ungersk puzsta och andra vackra vyer.

Men det var just denna utsikt, kalasandet på päronet och dagen i sig bortom allfarvägarna som ändå blev det mest minnesrika, känslor att komma ihåg och det minnesvärda. Inget pampigt slott inom synhåll, inga direkt anslående utsikter, ingen Fiskarbastion - för den låg med utsikt över Donau - inget alls som påminde om storslaget, pampigt eller extra avagant. Bara maken, jag själv, värme, sol och päronet på en bakgata i Budapest.

Budapest var minnesvärt.

Vi utforskade hela staden. Gick utefter affärsstråk, hamnade på torg, åkte bergbanan, kollade in de tunglösa lejonen vid Kedjebron, åt langos och gulasch. Lärde oss att kyckling var *pullikamell* (med risk för felstavning. Virrade bort oss i staden Szekesfehervar, vilket nästan inte gick att uttala. Dock betyder *feher* vit så allt som vi sedan såg med ordet *feher* visste vi var något med vitt i... Vi trodde att språket skulle bli ett problem men ungrarna var rätt hyfsade på engelska och fungerade inte engelskan så fanns det till nöds något ord på tyska att försöka med. Utom i fallet med biljettförsäljaren på närmaste spårvagnsstation.

Först försökte vi på engelska och sedan på den dåliga tyskan och sist sa jag till maken: "och hur ska vi komma till Szentendre"?

Biljettkvinnan uppfattade och sa: "Szentendre"?

Sedan plockade hon ihop biljetter åt oss och inom mindre än två timmar var vi på platsen för för utflykt!

Men det var ändå inte allt detta som gjorde den knappa veckan till en så helgjuten, spännande upplevelse. Det var inte luftkonditioneringen på hotellrummet eller bilutflykten till Balatonsjön, inte den långa guideturen med båt på Donau...

Det var den lilla, korta rasten tillsammans med maken på en lugn, söt, hemtrevlig bakgata i värmen och solen... Och förstås - det söta, goda, läskande päronet...

Förnöjsamhet

En liten solig spansk gränd i mars 2012.

Med utsikt över ett skimrande vackert Medelhav. De blå tonerna som bryter himlen från ocean vid horisonten.

Hade smugit in under en halvprivat balkong på torget vid kyrkan i Altea. Såg bara den vackra utsikten och lämnade maken och de två vännerna vi gästade. Kunde nog ha stått där än i dag om inte jag varit tvungen att bege mig ner från den höga kulle som utgjorde torgplatsen.

Hela Costa Blanca består av ett märkligt landskap. I varje fall i trakterna av Villa Joyosa, Benidorm, Altea och Calpe. Det är mycket halvhöga berg, många dalgångar och mycket vackra scenarier. Grottor, byar på klippavsatser, mandelträd och andra planteringar. Friska vattenkällor som bara rinner fram från berget och samlas upp i en damm. Vattnet är fullt drickbart och säkert mer hälsosamt än det som hämtas ur vattenledningssystemen.

Ljust, vackert, varmt och lätt att leva. Inga stressiga beslut om livsavgörande händelser. Möjligen beslutet som måste tas om vilken restaurang som ska uppsökas efter dagens siesta. "Ska vi ha pizza, pasta, något lokalt eller kanske rent av paella"?

Det är skönt att åka till en plats där det verkligen går att få "ledigt" och vardagen inte tränger sig på. Altea denna dag var verkligen en underskön plats. Lite lagom sömnigt avslappnad med vackert väder, otroliga utsikter och vänliga människor. 

Att, hela tiden, gå i vardagens grå lunk är otänkbart för de allra flesta människor. Det måste göras resor till nya platser, häftigare resmål, prövas på nya länder... Ligger väl någon slags nyfikenhet i varje människa. Upptäckarlusta, känsla av att vilja ha förändring, ny inspiration, men var går gränsen till att vilja se det nya och att hela tiden söka förändring för livet blir så otroligt tråkigt om inte det finns en ständig förändring. Är förändring negativt? Eller positivt...? I vissa fall behöver man förändra för att saker och ting ska fungera. Får familjen fler barn kanske det behövs ett nytt boende? Om jobbet någon sökt råkar ligga på annan ort kanske det behövs en flytt. 

Otillfredsställd? Sökandet efter det perfekta, sökandet efter det optimala...?

Det finns inte, för varje gång jag söker hittar jag kanske något bättre än det jag hade men längtar efter att få det bättre får mig att söka efter nya, häftigare och än mer storslagna upplevelser. 

Detta gäller nog alla upplevelser som sinnena kan uppfatta. Syn, hörsel, känsel, smak och doft!

En massa år bodde jag och maken i lägenhet i Stockholmsområdet. Min egen tvåa jag fick som bostad från jobbet. Min och makens första tvåa, sedan trea och sedan fyra. Alla som beskte oss sa om den fyran vi bodde i att det var en helt fantastisk lägenhet, och så var det. På änden av ett hus med fönster åt tre håll, mitt bland trädkronorna och fult av boande fåglar och ekorrar. 

Men ändå saknades det något. Kunde inte sätta tummen på vad det var som fattades oss ända tills jag åkte på retreat till ett "kloster" utanför Enköping. Platsen med stort P.

Strax söder om platsen där klostret är beläget httade vi vårt drömboende, men det tog hela 12 år innan vi befann oss där. Och sedan har jag inte behövt leta, söka, fara efter häftiga upplevelser... För vi hittade det vi letade efter.

Då - otillfreds...? Nu - tillfreds...! Svarar "ja" på bägge frågorna.

Dagen i Altea slutade med en stor cafe latte och en bogadillo med ost och skinka vid kyrkan. Härliga semesterdagar! Och jag hade lärt mig ytterligare någonting om förnöjsamhet!

Det är advent...

Sitter och "tomglor" in i ljusets låga.

Lågan håller sig helt stilla, verkar inte finnas en enda vindpust, inte ens en liten krusning av luften i rummet. Helt stilla.Inget drag från fönster eller andra personer som befinner sig i detta kök... Fullständigt stilla...

En sak slår mig plötsligt - av själva ljuskroppen finns det en tunn skugga av det inkommande ljuset från fönstret, men ljuslågan ger ingen skugga. Fascinerande! Varför ger inte lågan en skugga den också? Nå´t fysikaliskt? Håller tanken i ytterligare fem sekunder och släpper den sedan. För komplicerat att tänka vidare och min hjärna är nog lite trött.

Skönt att glo i tomme på ljuset och lågan.

Ja, en slags stilla frid och ro sprider sig i kroppen. Ungefär lika vilsamt som att stirra ut i skogens grangrenar, fåglarnas slagsmål om solrosfröna eller något annat som liksom "tillhör" naturen.

Advent betyder väntan!

Väntan på "den smorde" - Messias och Hans födelse. Kyrkoåret börjar nu. Det hade sitt nyår i och med domssöndagen. Vet inte varför den kallas så denna sista söndag innan första advent. Det lär vara så att de mest besökta gudstjänsterna inom svenska kyrkan är första advent och julottan. Varför det är så har jag egentligen inte heller någon som helst susning om. I min värld är Jesus värd att firas hela året. Alla år.

För den större delen av människorna i detta land är advent bara en väntan på julafton! För barnen i synnerhet... De vill ha sina julklappar! Men borde det inte vara så att det är Jesus som fyller år och ska ha paket? För det är ju så som vi uppvaktar varandra - att ge en gåva till gratulanten. Eller en blomma eller... Varför ger vi varandra presenter och gåvor till en födelsedag? Beror det på uppskattning eller något annat? Bara för att...?

Jul, ett överdåd av ljus, julklappar, mat... Men hur firar nepaleser jul - med en extra hård bit bröd utan något på... Eller hur firar ett stackars syrianskt barn jul i ett krigshärjat land... Eller en liten brasiliansk pojke/flicka i sydamerikansk regnskog...

Hypotetiska frågor... ?

Medan jag sitter i mitt lilla, men fantastiska hus på landet, har det varmt och gott och mysigt, mat för dagen och kan fira Jesu Kristi födelse. Visst kan jag sitta här och önska mig ett femte rum, ett ombyggt kök, en ny bil, en ännu nyare dator, en sprillans ny garderob, önska att jag vann fem miljoner på bingolotto eller postkodmiljonären...

Men någonstans fungerar mitt liv utan allt detta!

Svenska kyrkan går in i advent med färgen lila. På juldagen byts det till vitt!

Lila i kyrkan betyder botgöring, eftertanke och lidande. Lidande - usch och fy! Nej, livet ska vara roligt, kul och underhållande i positiv mening.

Botgöring, vilket betyder att faktiskt göra bot och bättra sig. Sluta upp med gamla dumma vanor som retar oss själva och andra och bli bättre på att bli bättre. Eller, som Jesus uttryckte det i Johannes evangelium kapitel 8... "Gå och synda inte mer... För mig personligen handlar det om vad jag kan lägga ner, söka förlåtelse för och sedan gå ut och möta min Frälsare. En gång har jag ju redan avsagt mig själv och gått in i frälsningen för att inte "missa målet" (Gud!).

Adventsljuset lyser fortfarande i mitt kök. Jag tittar fortfarande in i det och känner mig avslappnad! Det största med min jul är inte vare sig mat, julklappar eller härliga gudstjänster. 

Jul för mig är att få se ner i krubban och ta emot världens Frälsare!

Det kom en fjäril...

Foto: Lars Johansson (Helsingborg)

Amiralen är inte världens mest sedda fjäril - åtminstone inte på min hemmafront! Men jag älskar dess orangea teckning mot det svarta, de vita antennerna och vita teckningarna på övre delen av vingarna och den lilla blå markeringen precis där den fäller ihop stjärten. Ja, jag tycker om alla fjärilar, men just amiralen är så "outstanding"...

Julen 2008 stod jag i Vallby kyrka och skulle läsa texterna för kvällen inför den samlade åhörarskaran. Lite speciellt var det eftersom jag aldrig gjort det förut. Kände mig lite pirrig och exalterad inför uppgiften.

Plötsligt kom en övervintrad fjäril flygande - en nässelfjäril - och det var nästan så jag tystnade mitt i den gammaltestamentliga texten från profeten Jesajas bok.

Fjärilen satte sig nästan mitt i knappraden på min skjorta och alla som satt närmast mig där jag stod vid ambon såg det.

Den satt där på mig och det var som en hälsning från Gud själv. I det ögonblicket kände jag mig sedd, bekräftad och... Det går nästan inte att beskriva.

Som att ha blivit mött, fast jag inte bett om det, mött av Guds närhet, helighet och Hans väsen mitt i en situation då jag inte på något sätt väntat det.

Idag satt jag i ett samtal med en god väninna. Jag behövde få uttrycka mig till någon och vi satt på hennes veranda när jag ser ett fladdrande i ett av fönstren.

Det var en fjäril.

Jag såg de orangea teckningarna före jag såg något annat, och trots att väninnan och jag var mitt uppe i samtalet konstaterade jag, med 99% säkerhet, att det var en amiralfjäril. Bara någon sekund efter det slog den sig ner och jag såg att det verkligen var amiralen...

Alldeles tyst såg jag upp mot den där den satt och sa: "En amiral..."

På något sätt kände jag mig, nu också, sedd, bekräftad, tillsammans med något större än jag själv. Som en hälsning från Gud Fader där Han berättade att Han var med i samtalet mellan väninnan och mig, att jag inte vandrar ensam, att jag aldrig vandrat ensam och att jag aldrig kommer att vandra ensam.

Jag kände plötsligt hur tårarna trillade över hälsningen från himlen! Kände mig verkligen sedd och rentav utvald. Mitt i allt det jobbiga som föregått samtalet, mitt i livet... Just där och just då sände Gud en amiralfjäril som flög in genom fönstret, satt en stund i taket som en hälsning och sedan fladdrade ut genom verandadörren.

Vi återupptog samtalet, väninnan och jag, och efteråt kändes det som om jag fått prata av mig och som lugnet återvänt!

Vår Herre använder inte bara fjärilar... I mitt fall har han både använt ekorrar, fåglar och annat för att få mig att förstå att Han är nära mig, hör mig, ser mig och bekräftar mig.

Och det gör Han även för alla andra som vill ha bekräftelse på det!

...och molnen är dammet under Hans fötter...

Jag älskar uttrycket som också är titeln på inlägget...

Älskar att tänka mig att Gud går genom storm och oväder och att molnen är dammet under Hans fötter... (Nah 1:3b)

Det ger mig associationer av att Gud går däruppe på himlavalvet och molnen bevisar det. 

Ibland t o m längtar jag efter regn, molniga dagar och åska för att jag vill ha klart för mig - synliga bevis - för att Gud är ute och går...
Åskar det så tänker jag mig att Gud säger något... Kanske tillrättavisar ondskan, pratar med någon ängel eller med djuren. Jag vet inte, men precis före ett åskväder så är det som att allt stillnar och naturen håller andan. Vinden mojnar. Fåglarna tar skydd och slutar sjunga.
Står Gud däruppe på sin molnkant och tittar ner över södra Enköping då?

Jag vet som sagt inte, men jag älskar moln, regn och åskväder. Det är fascinerande.
När det regnar är det precis som att jag kan andas ut. Älskar regn på ett helt annat sätt än strålande solsken. Jag är väl lite galen som gillar regn, men det är bara så...

Det är som om att det här vädret ger mig tid att reflektera, tänka efter, fundera och få tänka varje tanke till slut och det tror jag är något som varje människa behöver. Tid till eftertanke, reflexion och återhämtning. Kanske är det så att vi behöver regnvädersdagar för att stanna upp i vår värld, stanna upp från vår "rusa omkring som små skållade råttor"-mentalitet och verkligen reflektera.
Det finns ett stilla lugn i regn, en välsignad stillhet...
Och jag tackar Gud över sådana här dagar när jag stillsamt kan få sätta mig ner och reflektera över att molnen är dammet under Guds fötter... Att Han går däruppe och håller koll på oss människor för att Han älskar oss så!

Från mitt köksfönster...

...ser man långt!
Mot öster, mot den uppåtgående solens riktning... Så här års kommer morgonljuset tidigt... Under en period på morgonen lyser solen in - flödar över köksbordet och golvet...
En stund att bli bländad, en stund att se in i den uppåtgående solen...
Kisse ligger på köksbordet och låter sig villigt bli klappad och kliad... Gärna placerar han sig på rygg så att hans vita mage blir helt synlig och lättsmekt.
Borrar min näsa in i hans mjuka, vita päls och blåser försiktigt ut min andedräkt så att han blir alldeles varm om magen.
Han luktar så gott, min kisse, precis som när man "snoosar" på ett nyfött barn... Mjukt, nyfött, friskt!

Vi har en underbar stund där, min kisse och jag, tillsammans i kvalitetstid matte-katt!!!

Och inte att förglömma - Jesus är med oss!
Jag ser Honom inte, hör Honom inte, men kan ändå erfara med hela min varelse att Han finns där.

Jag får kontakt vilket många religiösa människor säkert kan säga - att de får kontakt med något utanför sig själv och jag tror att jag inte är den enda svensk som har kontakt, känner närhet med något utanför mitt eget väsen...

Finns det en skillnad - ja, en himmelsvid skillnad! Jag vet att jag har kontakt med treenigheten, Gud - Jesus och den Helige Ande... Hur vet jag det då...?
Jag mötte Jesus första gången 1972... La mitt liv i Hans händer en sen junikväll och sedan den stunden har jag "vetat för att jag vetat för att jag vetat" att Gud finns.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Bibelns ord är sanna rakt igenom - från första ordet till det sista - och tillsammans med vetskapen från junikvällen 1972 om kontakt med en himmelsk tre-enighet är det bara så otänkbart att jag inte skulle tro...

Ju längre tiden går, mer månader och år som förlöper, ju mer kan jag känna att tre-enigheten gör sig känd än mer i mig, kanske också genom mig - får jag hoppas!
Jag "kopplar upp mig" mot Gud, Jesus och den Helige Ande och upplever verkligen hur himmelsk smörjelse och "olja" flödar över mig för att göra mig redo inför dagen. Vid Guds hjärta och Hans närhet både förvandlas jag (sakta men säkert) och jag jublar!
Nej, jag kopplar inte upp mig - jag är ständigt och jämt uppkopplad mot levande Gud - men mer i medvetenhet ber jag till Herren för att Han är. Följer liksom inte bara med under min stund med Gud utan "pratar" med Honom...

Jag vet, det märks inte alltid på mig att jag försöker öppna mina dagar med en samvaro med Gud Fader - och ibland glömmer jag t o m bort det - men jag vill och jag försöker!
Men jag märker skillnad - ibland - jag blir lugnare, mindre stressad, snällare, gladare och förhoppningsvis spiller det över lite på min omgivning. Kanske jag får vara ett föredöme för någon... Någon hajar till och funderar på vad det var med "henne" - det där udda kvinnset som gick förbi...

Det finns en hemlighet i strofen "en liten stund med Jesus, oh, vad den jämnar allt, och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt".

Har svårt att slita mig från stunden matte - katt - tre-enighet... Och just nu i denna del av livet behöver jag få finna nytt fokus, återhämtning, uppfräschning och kraft...
Tystnaden och stillheten och umgänget med min Gud är läkande och helande! Behöver få släppa riktat fokus och drömma mig bort i allt det gröna utanför fönstret.
Det är elfte sommaren jag ser ut genom mitt köksfönster. Inte mycket har förändrats - träden har växt, några träd försvunnit, sådden på åkern tre meter utanför köksfönstret byts ut en gång om året.
Lugnet, friden, stillheten och tystnaden finns här och jag är sååå tacksam!

En psalm

Citerar idag en psalm från den svenska psalmboken, en psalm jag får gåshud av, en psalm som så gott som alltid får mig att bli tårögd!

Psalm 758

Herre, till dig får jag komma
komma precis som jag är.
Inför dig kan jag ingenting dölja,
du vet varje tanke jag bär.
Men trots att du ser all min svaghet 
och vet att jag är ett av dina minsta barn,
får jag komma ändå,
och jag vet det är så:
under allt är jag älskad av dig.

Herre, till dig får jag lämna
allt som vill tynga min själ.
Du lovat att bördorna bära,
du lovat att själv vandra med.
Din närhet är nog,
för jag vet att du dog
för att jag skulle leva och ha allt.
Varje dag, o jag ber,
varje stund du mig ger
vill jag vandra den väg du befallt.

Herre, till dig får jag komma,
när mina dagar är slut.
Jag har hört om en underbar himmel,
dit många har vandrat förut.
Så tryggt att få tro
att bönernas bro
skall bära mig hela vägen hem.
Men bäst är ändå
att jag vet det är så:
under allt är jag älskad av dig.

Text: Christer Hultgren, 1973, sångförfattare och kompositör, Karlskrona
Musik: Christer Hultgren 1973