Päronet

En av de allra mest fantastiska dagarna i mitt liv satt vi på baksidan av "Slottskullen" - långt borta från turistströmmarna i hetluften. Vi mumsade på varsitt läskande päron i hettan och hade den mest slående utsikt man bara kunde ha...

Nedanför stenmuren hördes avlägset brus från bilar, bussar och tunga transporter, en och annan gnisslande spårvagn. Men det var rätt avlägsna ljud från gatan som låg ganska långt nedanför muren. Bilden ger ingen direkt rättvisa till att vägen gick där nere, men så var det.

Och varför var det då en sådan fantastiskt härlig otrolig dag?

Ja... För det första var det min 44:e födelsedag. I sig inget märkligt, men det var det. Jag var i Budapest - Ungerns huvudstad, jag var på upptäckarhumör, det var varmt och soligt och jag njöt.

I sig inget som helst konstiga saker eller ens särskilt remarkabla eller iögonenfallande eller märkvärdiga.

Kanske mest slående var det att jag just där och just då kände mig så fri, glad, lycklig, kär och tillfreds att jag fortfarande - denna snökalla, grå, tråkiga decembereftermiddag 14 och ett halvt år senare - kan komma ihåg hur stort det var att få vara i Budapest på resa med min älskade make och hur stormande vacker utsikten där uppe på "baksidan av Slottskullen" och hur gott päronet smakade.

Vi hade varit utomlands innan om man nu räknar Norge till utomlands. Plus att vi bilat några mil i Finland, från Övertorneå till Haparanda. Det var ju exotiskt i sig, men ändå! Dock var detta vår första riktiga utomlandsresa ihop. Och Budapest var slående vackert. Skulle kunna tänka mig att åka dit igen. En dag hade vi hyrt bil och tog oss ner till Tihany, färjade över Balatonsjön och fick på så sätt se lite ungersk puzsta och andra vackra vyer.

Men det var just denna utsikt, kalasandet på päronet och dagen i sig bortom allfarvägarna som ändå blev det mest minnesrika, känslor att komma ihåg och det minnesvärda. Inget pampigt slott inom synhåll, inga direkt anslående utsikter, ingen Fiskarbastion - för den låg med utsikt över Donau - inget alls som påminde om storslaget, pampigt eller extra avagant. Bara maken, jag själv, värme, sol och päronet på en bakgata i Budapest.

Budapest var minnesvärt.

Vi utforskade hela staden. Gick utefter affärsstråk, hamnade på torg, åkte bergbanan, kollade in de tunglösa lejonen vid Kedjebron, åt langos och gulasch. Lärde oss att kyckling var *pullikamell* (med risk för felstavning. Virrade bort oss i staden Szekesfehervar, vilket nästan inte gick att uttala. Dock betyder *feher* vit så allt som vi sedan såg med ordet *feher* visste vi var något med vitt i... Vi trodde att språket skulle bli ett problem men ungrarna var rätt hyfsade på engelska och fungerade inte engelskan så fanns det till nöds något ord på tyska att försöka med. Utom i fallet med biljettförsäljaren på närmaste spårvagnsstation.

Först försökte vi på engelska och sedan på den dåliga tyskan och sist sa jag till maken: "och hur ska vi komma till Szentendre"?

Biljettkvinnan uppfattade och sa: "Szentendre"?

Sedan plockade hon ihop biljetter åt oss och inom mindre än två timmar var vi på platsen för för utflykt!

Men det var ändå inte allt detta som gjorde den knappa veckan till en så helgjuten, spännande upplevelse. Det var inte luftkonditioneringen på hotellrummet eller bilutflykten till Balatonsjön, inte den långa guideturen med båt på Donau...

Det var den lilla, korta rasten tillsammans med maken på en lugn, söt, hemtrevlig bakgata i värmen och solen... Och förstås - det söta, goda, läskande päronet...