...och molnen är dammet under Hans fötter...

Jag älskar uttrycket som också är titeln på inlägget...

Älskar att tänka mig att Gud går genom storm och oväder och att molnen är dammet under Hans fötter... (Nah 1:3b)

Det ger mig associationer av att Gud går däruppe på himlavalvet och molnen bevisar det. 

Ibland t o m längtar jag efter regn, molniga dagar och åska för att jag vill ha klart för mig - synliga bevis - för att Gud är ute och går...
Åskar det så tänker jag mig att Gud säger något... Kanske tillrättavisar ondskan, pratar med någon ängel eller med djuren. Jag vet inte, men precis före ett åskväder så är det som att allt stillnar och naturen håller andan. Vinden mojnar. Fåglarna tar skydd och slutar sjunga.
Står Gud däruppe på sin molnkant och tittar ner över södra Enköping då?

Jag vet som sagt inte, men jag älskar moln, regn och åskväder. Det är fascinerande.
När det regnar är det precis som att jag kan andas ut. Älskar regn på ett helt annat sätt än strålande solsken. Jag är väl lite galen som gillar regn, men det är bara så...

Det är som om att det här vädret ger mig tid att reflektera, tänka efter, fundera och få tänka varje tanke till slut och det tror jag är något som varje människa behöver. Tid till eftertanke, reflexion och återhämtning. Kanske är det så att vi behöver regnvädersdagar för att stanna upp i vår värld, stanna upp från vår "rusa omkring som små skållade råttor"-mentalitet och verkligen reflektera.
Det finns ett stilla lugn i regn, en välsignad stillhet...
Och jag tackar Gud över sådana här dagar när jag stillsamt kan få sätta mig ner och reflektera över att molnen är dammet under Guds fötter... Att Han går däruppe och håller koll på oss människor för att Han älskar oss så!

Från mitt köksfönster...

...ser man långt!
Mot öster, mot den uppåtgående solens riktning... Så här års kommer morgonljuset tidigt... Under en period på morgonen lyser solen in - flödar över köksbordet och golvet...
En stund att bli bländad, en stund att se in i den uppåtgående solen...
Kisse ligger på köksbordet och låter sig villigt bli klappad och kliad... Gärna placerar han sig på rygg så att hans vita mage blir helt synlig och lättsmekt.
Borrar min näsa in i hans mjuka, vita päls och blåser försiktigt ut min andedräkt så att han blir alldeles varm om magen.
Han luktar så gott, min kisse, precis som när man "snoosar" på ett nyfött barn... Mjukt, nyfött, friskt!

Vi har en underbar stund där, min kisse och jag, tillsammans i kvalitetstid matte-katt!!!

Och inte att förglömma - Jesus är med oss!
Jag ser Honom inte, hör Honom inte, men kan ändå erfara med hela min varelse att Han finns där.

Jag får kontakt vilket många religiösa människor säkert kan säga - att de får kontakt med något utanför sig själv och jag tror att jag inte är den enda svensk som har kontakt, känner närhet med något utanför mitt eget väsen...

Finns det en skillnad - ja, en himmelsvid skillnad! Jag vet att jag har kontakt med treenigheten, Gud - Jesus och den Helige Ande... Hur vet jag det då...?
Jag mötte Jesus första gången 1972... La mitt liv i Hans händer en sen junikväll och sedan den stunden har jag "vetat för att jag vetat för att jag vetat" att Gud finns.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att Bibelns ord är sanna rakt igenom - från första ordet till det sista - och tillsammans med vetskapen från junikvällen 1972 om kontakt med en himmelsk tre-enighet är det bara så otänkbart att jag inte skulle tro...

Ju längre tiden går, mer månader och år som förlöper, ju mer kan jag känna att tre-enigheten gör sig känd än mer i mig, kanske också genom mig - får jag hoppas!
Jag "kopplar upp mig" mot Gud, Jesus och den Helige Ande och upplever verkligen hur himmelsk smörjelse och "olja" flödar över mig för att göra mig redo inför dagen. Vid Guds hjärta och Hans närhet både förvandlas jag (sakta men säkert) och jag jublar!
Nej, jag kopplar inte upp mig - jag är ständigt och jämt uppkopplad mot levande Gud - men mer i medvetenhet ber jag till Herren för att Han är. Följer liksom inte bara med under min stund med Gud utan "pratar" med Honom...

Jag vet, det märks inte alltid på mig att jag försöker öppna mina dagar med en samvaro med Gud Fader - och ibland glömmer jag t o m bort det - men jag vill och jag försöker!
Men jag märker skillnad - ibland - jag blir lugnare, mindre stressad, snällare, gladare och förhoppningsvis spiller det över lite på min omgivning. Kanske jag får vara ett föredöme för någon... Någon hajar till och funderar på vad det var med "henne" - det där udda kvinnset som gick förbi...

Det finns en hemlighet i strofen "en liten stund med Jesus, oh, vad den jämnar allt, och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt".

Har svårt att slita mig från stunden matte - katt - tre-enighet... Och just nu i denna del av livet behöver jag få finna nytt fokus, återhämtning, uppfräschning och kraft...
Tystnaden och stillheten och umgänget med min Gud är läkande och helande! Behöver få släppa riktat fokus och drömma mig bort i allt det gröna utanför fönstret.
Det är elfte sommaren jag ser ut genom mitt köksfönster. Inte mycket har förändrats - träden har växt, några träd försvunnit, sådden på åkern tre meter utanför köksfönstret byts ut en gång om året.
Lugnet, friden, stillheten och tystnaden finns här och jag är sååå tacksam!