...och molnen är dammet under Hans fötter...

Jag älskar uttrycket som också är titeln på inlägget...

Älskar att tänka mig att Gud går genom storm och oväder och att molnen är dammet under Hans fötter... (Nah 1:3b)

Det ger mig associationer av att Gud går däruppe på himlavalvet och molnen bevisar det. 

Ibland t o m längtar jag efter regn, molniga dagar och åska för att jag vill ha klart för mig - synliga bevis - för att Gud är ute och går...
Åskar det så tänker jag mig att Gud säger något... Kanske tillrättavisar ondskan, pratar med någon ängel eller med djuren. Jag vet inte, men precis före ett åskväder så är det som att allt stillnar och naturen håller andan. Vinden mojnar. Fåglarna tar skydd och slutar sjunga.
Står Gud däruppe på sin molnkant och tittar ner över södra Enköping då?

Jag vet som sagt inte, men jag älskar moln, regn och åskväder. Det är fascinerande.
När det regnar är det precis som att jag kan andas ut. Älskar regn på ett helt annat sätt än strålande solsken. Jag är väl lite galen som gillar regn, men det är bara så...

Det är som om att det här vädret ger mig tid att reflektera, tänka efter, fundera och få tänka varje tanke till slut och det tror jag är något som varje människa behöver. Tid till eftertanke, reflexion och återhämtning. Kanske är det så att vi behöver regnvädersdagar för att stanna upp i vår värld, stanna upp från vår "rusa omkring som små skållade råttor"-mentalitet och verkligen reflektera.
Det finns ett stilla lugn i regn, en välsignad stillhet...
Och jag tackar Gud över sådana här dagar när jag stillsamt kan få sätta mig ner och reflektera över att molnen är dammet under Guds fötter... Att Han går däruppe och håller koll på oss människor för att Han älskar oss så!