Det kom en fjäril...

Foto: Lars Johansson (Helsingborg)

Amiralen är inte världens mest sedda fjäril - åtminstone inte på min hemmafront! Men jag älskar dess orangea teckning mot det svarta, de vita antennerna och vita teckningarna på övre delen av vingarna och den lilla blå markeringen precis där den fäller ihop stjärten. Ja, jag tycker om alla fjärilar, men just amiralen är så "outstanding"...

Julen 2008 stod jag i Vallby kyrka och skulle läsa texterna för kvällen inför den samlade åhörarskaran. Lite speciellt var det eftersom jag aldrig gjort det förut. Kände mig lite pirrig och exalterad inför uppgiften.

Plötsligt kom en övervintrad fjäril flygande - en nässelfjäril - och det var nästan så jag tystnade mitt i den gammaltestamentliga texten från profeten Jesajas bok.

Fjärilen satte sig nästan mitt i knappraden på min skjorta och alla som satt närmast mig där jag stod vid ambon såg det.

Den satt där på mig och det var som en hälsning från Gud själv. I det ögonblicket kände jag mig sedd, bekräftad och... Det går nästan inte att beskriva.

Som att ha blivit mött, fast jag inte bett om det, mött av Guds närhet, helighet och Hans väsen mitt i en situation då jag inte på något sätt väntat det.

Idag satt jag i ett samtal med en god väninna. Jag behövde få uttrycka mig till någon och vi satt på hennes veranda när jag ser ett fladdrande i ett av fönstren.

Det var en fjäril.

Jag såg de orangea teckningarna före jag såg något annat, och trots att väninnan och jag var mitt uppe i samtalet konstaterade jag, med 99% säkerhet, att det var en amiralfjäril. Bara någon sekund efter det slog den sig ner och jag såg att det verkligen var amiralen...

Alldeles tyst såg jag upp mot den där den satt och sa: "En amiral..."

På något sätt kände jag mig, nu också, sedd, bekräftad, tillsammans med något större än jag själv. Som en hälsning från Gud Fader där Han berättade att Han var med i samtalet mellan väninnan och mig, att jag inte vandrar ensam, att jag aldrig vandrat ensam och att jag aldrig kommer att vandra ensam.

Jag kände plötsligt hur tårarna trillade över hälsningen från himlen! Kände mig verkligen sedd och rentav utvald. Mitt i allt det jobbiga som föregått samtalet, mitt i livet... Just där och just då sände Gud en amiralfjäril som flög in genom fönstret, satt en stund i taket som en hälsning och sedan fladdrade ut genom verandadörren.

Vi återupptog samtalet, väninnan och jag, och efteråt kändes det som om jag fått prata av mig och som lugnet återvänt!

Vår Herre använder inte bara fjärilar... I mitt fall har han både använt ekorrar, fåglar och annat för att få mig att förstå att Han är nära mig, hör mig, ser mig och bekräftar mig.

Och det gör Han även för alla andra som vill ha bekräftelse på det!