Ålands hav

När himlen möter havet...

Avskalad bild, ett fåtal färgnyanser.

Ett stycke vattenmassa som skiljer Sverige från Åland.

Älskar att sitta och drömma mig bort i den blå massan, se vågskvalpet, höra vågbruset, klucket...

Vad finns det på andra sidan horisontlinjen?

Bara koppla av och ner...

När jag var liten tyckte jag havet var otäckt. 

Det fanns inget att fästa blickarna på längst bort.

Nu är en fri horisontlinje det bästa jag vet. 

Det finns inget som "tar emot".

De öppna ytorna gör mig lugn, medan "instängdheten" i en skog inte är så rolig. Även om skogen med all sin doft är fascinerande. 

Jag bor på en åker med fri sikt runt omkring mig.

Det är underbart!

Jag vill se l å n g t...!

De gråblå färgerna i havet...

Förnimmelserna av havsdoft...

Känslan av vatten...

Kanske därför jag mår så otroligt dåligt i dessa tider av torka.

Stänger av, vill vända mig på andra sidan och sova tills denna torka är över. 

Vänta på att "anfallet" går över.

Andra går i ide på vintern - jag gör det på sommaren.

Jag älskar regn, grådagar, känslan av droppande väta...

Och åskan... Den inger en viss respekt, men att höra, erfara och se hur de fräsande blixtarna kan rensa luften från en massa varmt dammigt "krafs" som nästan kväver är så fantastisk.

Vatten, väta och regn!!! Älskar det!

Regn, tack!

Vill ha regn, mulet väder och få slut på skogsbrandsrisken.

Jag fungerar inte ordentligt i den här väderleken. Det blir tilt i huvudet på mig, jag vet inte vad jag ska göra och absolut inte en enda tanke blir till något vettigt. Känner irritationen växer i mig och...

Det känns som om jag ställer hela livet på paus.

Ja, så känns det - hela livet ställs på paus. Jag inväntar sekunden då regnet kommer, sätter igång och svalkar hela jorden.

För det här är så hemskt att det bara inte borde få fortgå.

Knastertorrt, dammigt och gulbrungrå björkar - den 6:e juli!

Att sätta livet på paus innebär för mig att jag endast klarar ett fåtal saker. 

Jag går till kranen och spolar upp kallt vatten för att dricka,

Jag sätter mig i min TV-fåtölj och slötittar på något gammalt avsnitt av Morden i Midsomer och kammar katten så att han ska slippa fästingarna.

Bryr mig inte om mat, hushållsgöromål eller något annat som måste ske. Orkar inte tänka tanken.

Jag hatar det här!

SMHI hade från början utlovat stora regnmängder i morgon, men prognosen är ändrad så nu blir det väl på sin högsta höjd mulet. Enligt "vädergubbarna" ska det komma en regnportion på tisdag. Det är då jag tänker "tillåt mig småle". Kommer inte en gnutta här. Södra norrlands inland kanske, men inte här. Å andra sidan behöver de också regn så varsågod!

Undrar hur Elia kände sig däruppe på Karmel då han blev tillsagd att be om att det inte skulle regna. Tre och ett halvt år senare sa Gud åt honom att be om regn och det kom! Skulle vilja kunna det som Elia kunde. Be om regn och det kommer!

Jag har bett Gud om regn sedan jag var i Norge i början på maj i år.

Det kom 22 mm i juni... Här betyder det hela junis nederbörd på två dygn... Problemet är väl att de 22 mm skulle täcka att det inte kom en droppe efter 15 april, inget i snustorra, ökenvarma maj men en liten skvätt i juni.

Jag verkligen grundligt hatar detta.

Och tycker synd om lantbrukarna, om dem som behöver nödslakta djur, om dem som inte får tag i foder till hästar etc. Jättetrist att spannmål, foder och det som borde växa inte gör det för att torkan tar det.

Fortsätter pausa livet. 

Jag vill ha regn - nu! En månad minst, lätt strilande, ibland bara så fuktigt att det inte är regn utan "dugg"... 

Bryr mig inte så mycket om åskväder och blixtar hit och dit. Nu är det regn jag vill ha. Och naturen, djuren, växtligheten... 

REGN!

Österby brygga

Fick plötsligt bara för mig att jag skulle ta omvägen runt Österby.

Ja, så himla mycket omväg var det egentligen inte, bara 6 km extra. 

Fredag eftermiddag runt halvtvå och rätt mulet ute när jag svängde in på den lilla avtagsvägen ner mot byggan. Två boningshus på höger sida och tre längst nere vid sjökanten ast på vänster sida.

Ett av dem hade vi varit och tittat lite på 12 år tidigare då det var ute till försäljning, men sjönära hus är sällan billiga. Och detta lilla hus hade vare sig vatten eller avlopp, var omodernt och behövde rustas rejält innan vi hade kunnat bebo det, men vackert låg det. 

Och vi fastnade så rejält för vårt nuvarande lilla hus så vi var glada och tacksamma för att det inte blev vid bryggan.

Parkerade på höger sida intill den gamla sjöbodslängan. Öppnade bilrutan i dörren och bara kopplade av. Hussvalorna flög runt i vassen. Mästare på att inte krocka med något och jag beundrade deras luftsaltomortaler, vändningar och snabbhet genom luften. De går nästan inte att följa med blicken när de kastar sig härs och tvärs genom luften. Inte stilla en sekund. 

Min förflugna tanke var väl att nån av dem kunde ha satt sig ner en halv sekund så jag kunde ha hunnit att konstatera huruvida det var hus- eller ladusvala. Men den vänligheten visade ingen av dem. Suck!

Plötsligt såg jag något annat i höger ögonvrå!

Åh, häger, tänkte jag.

Den landade ett 50-tal meter bort vid en plats som såg ut att kunna vara en boplats. Dock tyckte jag nog att den såg lite för stor ut för att vara en häger, och inte hade den krökt hals då den landade heller. 

Så blev det tyst igen ända till svalorna började sitt nya födosök runt vassruggarna.

Jag tänkte bara på ingenting och lät axlarna sjunka till en mer vilsam nivå än de haft den senaste veckan. Och det var väldigt vilsamt att sitta där i bilen, lyssna till svalorna, vågskvalpet och låta friden sätta sig i magen.

Tills friden plötsligt bröts av två röster. Jag såg hur två män kom gående genom vassen åt det håll där den stora fågeln landat en stund tidigare. De gick mot en båt som syntes guppa runt lite förtöjd vid en mer eller mindre osynlig brygga på min högra sida. Jag förstod ju att de såg mig och min röda bil, men vi struntade liksom i varandra och de fortsatte med sitt.

Jag satt och tittade åt deras håll, såg hur de la saker i båten och precis som de var på väg att lossa båten från bryggan reser sig en fågel upp ur all vassen en bit längre bort. Den tar två stycken vingslag och lyfter med ett högt trumpetande upp mot himlen.

Det var en trana!

Ögongodis!

Storslaget seglade den ut över sjöns yta. 

Slet åt mig väskan och rotade efter mobilen för att få till bildbevis, men det gick inte tillräckligt snabbt. Längtade plötsligt hem till min stora kamera med teleobjektiv och allt för det var en mäktig syn att kunna fått föreviga.

Men tranan brydde sig ju inte utan seglade över det lilla sundet och landade 300 meter längre bort på Bryggholmen. Den försvann snabbt, men så ståtlig den var!

Vände bilen och åkte hem lite lagom irriterad, och sitter nu, denna sena kvällstimme och längtar tillbaka ner till Österby brygga.