En tid av växt

Ser ut på åkrarna runt mitt hus och undrar stillsamt vad lantbrukaren valt att sätta där i år.
Kom på det igår kväll - det är korn... Ser solen lysa på de långa extra "morrhåren" i kornet och tänker på hur olika t o m sädesslagen är. Havre med sina "vippor", vetet är helt naket. Korn och råg med olika långa "morrhår"... Och mitt i alltihop ser jag en stor, fin prästkrage som vänt sig mot solens skinande strålar.

Det är en tid av växt!

På en sommar så ska kornet ha hunnit växa till skörd - den har bara sommaren på sig!
Nästan så att den stressas att växa med gödningsmedel och mer gödning.

Det är tid för växt även för mig.
Bara det att jag inte stressas till växt av något annat ämne. Men jag får stilla växa inombords i eftertanke och fundering. Jag lär mig saker, tar in och tänker efter.
Kornet på åkern planterades alldeles i början på maj. Det har nu - efter 7 veckor blivit så hög att man kan studera det och ganska klart säga att det är korn.

Vad jag blir när jag är klar vet jag inte själv! Men jag vet att jag förändras, tar in, slänger ut och behåller en del av kunskaperna som kommer till mig.
Just nu är det en tid av växt, så småningom kommer en annan tid - kanske av skörd, men det är något annat!

Det gör lite ont att växa - fast smärtan är inget mot njutningen att faktiskt göra det... "Varför gör det ont när knoppar brister" var det väl Karin Boye som skrev...
Det går inte över en natt, inte över en dag heller och för att få ett kraftfullt och välvuxet sädesslag så behöver det få lugn och ro.
Det behöver du och jag också för att växa och förändras. Läkande, helande och förändring kommer genom stillhet och möjlighet att vila.
Vissa människor förändras aldrig eller ytterst lite - kan det vara för att de stressar och aldrig har tid för återhämtning? Jag vet inte, men det är en av de lärdomar som jag inhämtat under mitt hittillsvarande liv.
Ständig stress, ständigt kontrollbehov, svårigheter att släppa taget om saker och ting, alltid vara på språng ger ingen god avkastning. Det ger missväxt eller ingen växt alls!

Nej, stillheten och återhämtningen behövs!
Det är förunderligt skönt att få titta ut på naturen. En grangren som rör sig i vinden. Småfåglarna som flyger mellan grenarna ilsket "tjirpande" åt katten och för att varna omgivningen. En blomma som i all sin skönhet utvecklas till ett under av perfektion. Inget som stressar den. Ingen går och drar i knoppen för att skynda på...

Nä, den växer i sin takt!
Man kan inte stressa fram växt - hur mycket man än vill.
Men i återhämtningstid växer den till! Liksom du och jag!