Längesen jag skrev något på riktigt! Det har varit lite upptaget över allt... Hela livet har liksom sprungit iväg!
Och det är så skönt att få konstatera att jag äntligen fått hoppa av den alltmer skenande världen...
Jag står kvar, förvisso en smula visare än tidigare, men i det stora hela den person som Gud skapade för en massa år sedan!
...men Abraham stod ensam kvar...
Kan känna det lite så - som om jag ensam står kvar, vinkandes adjö till alla som vill springa vidare i världens omåttliga tempo.
Som om jag sett det jag borde se och nu kan känna att jag kan koppla av under min ginstbuske till den sakta susningen kommer...
Jag vinkar gärna adjö till mina kamrater.
- Spring ni, låt er uppfyllas av världens larm, krigsbudskap och ofred. Jag sätter mig här och vilar under busken, låter min Gud få förse mig med det jag behöver, be till Honom och låter Honom vara nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar